Stadsvandring i Hjo
Hjo är en småstadsidyll där man kan flanera bland trähus från 17-, 18- och 1900-tal. När du går i stadens gränder kan du uppleva, inte bara de vackra husen, utan också grönskan i alla trädgårdar. För att inte tala om alla verandor som lockar med snickarglädje och smäckra spröjsar.Vattnet spelar av naturliga skäl en stor roll för Hjo. Hamnen är något av stadens själ och kontakten med den förunderliga sjön, som varje dag har en ny färg och läte beroende på sol och vind, betyder självklart mycket för Hjoborna.
Hantverksgatan. På tidigt 1800-tal fanns ingen industri att tala om men desto flera verksamma hantverkare. De flesta hantverksgårdarna låg väster om torget, förutom färgarna och garvarna som behövde riklig tillgång till vatten och därför av naturliga skäl valde sjökanten eller Hjoån för sina bodar. 1805 hade staden 43 mästare i 18 olika hantverk; kardunsmakare, repslagare, tenngjutare och kopparslagare, för att nämna några, och på gårdarna kring denna lilla, pittoreska, kullerstensgata, höll flera av dessa till. Den vackra lilla gatan är ändå märkligt sluten; inga dörrar öppnas mot oss utan det är från baksidan man går in!
Hjo stad. Där viktiga vägar korsas uppstår bebyggelse. Från söder kommer vägen från medeltidsstaden Jönköping och västerut går leden, genom passet i Hökensås och vidare mot Skövde, Varnhem och Skara. Det är alltså vid torget och kring kyrkan som de första byggnaderna uppfördes någon gång på 1200-talet. Namnet Hjo har genom århundradena stavats på lite olika sätt, t.ex. H-I-O ELLER H-Y-O, som platsen kallas i det äldsta, bevarade, skriftliga dokumentet; ett testamente från 1327. Betydelsen av namnet är omtvistat men enligt de flesta källorna har staden fått sitt namn av Hjoån.
Torget. Eld och trästäder har aldrig varit någon bra kombination, men såvitt vi vet har staden inte varit utsatt för någon egentlig stadsbrand. 1794 var det dock nära. En vådeld i en stallbyggnad sprider sig och i den hårda, sydostliga vinden når lågorna den gamla kyrkan med spåntak och långhus i trä. Genom ett rådigt ingripande av stadens borgare och Fågelås bönder och torpare, begränsas dock förödelsen. Kyrkan brinner ner till grunden liksom närliggande fastigheter på Regeringsgatan och Hantverksgatan, men det finns anledning att tro att det medeltida stadsmönstret på detta sätt bevarades och att det i stort sett är samma gatunät som i våra dagar. Torget utgör ett slutet rum med tätt byggda och förhållandevis låga hus. Gamla stadens tre huvudgator börjar eller slutar just här, i det som då var ett självklart centrum.
Hertig Johans brygga. Vid Hjoåns mynning finns förmodligen en av förutsättningarna för det som skulle bli staden Hjo. På tidigt 1100-tal kom de franska klosterbröderna från Clairvaux i Frankrike upp till ett kallt och kargt nordanland, de delvis motsträviga göterna och svearna skulle kristnas fullt ut. På östgötasidan byggdes Alvestra och på västgötasidan Varnhems kloster. Logistiken blev viktig och för sjöfarare fanns här Hjoån som en skyddad ankringsplats. Just här gör också Hökensås en vacker nigning och bjuder vandrare en lättare färd västerut mot Varnhem och Skara. Landvägen till Alvastra var tretton mil i tämligen obanad terräng och med stor risk att bli både rånad och ihjälslagen. De två milen över den oberäkneliga sjön var då att föredra.
Hamnen. Hjo är en sjöstad som med stolthet bär en kogg i sitt stadsvapen. Med sjötrafiken på Vättern är det dessvärre inte längre så mycket bevänt med. Ända in på 1960-talet gick ångfartyget Trafik reguljära turer till Hästholmen och en och annan skuta angjorde hamnen. Visst finns Trafik kvar men turerna hör sommaren till och vätterskutor ser vi inte längre. Alldeles söder om hamnmagasinet finns snipor upphängda i tjärade stolpar som de gjort sedan sent 1800-tal. Det här var fiskarnas båttyp; stadig, redig, sjövärdig och snabbseglande.
